milominmilo

Alltså! jag stör mig litegrann varje gång jag går in på bloggen över att jag valt rosa som färg. Jag är absolut ingen rosa person. Snarare svart, svart som natten. Det kan nog alla som känner mig intyga. Jag har oftast svart hår (sometimes brown, sometimes red, but never blond), 95 % av min garderob består av svarta kläder. Till och med en del av inredningen hemma hos oss är svart. Å så har jag skapat en rosa blogg!! varför!?
Jo, det finns faktiskt en anledning nämligen namnet på bloggen. När jag satt hemma i min kammare å skapade så funderade jag på vad jag skulle döpa bloggen till och eftersom jag är en ganska förvirrad person (näst mest förvirrad efter M. förstås) tänkte jag att jag måste ha ett namn som jag lätt kommer ihåg, för annars kanske jag glömt bort det nästa dag. Kom då på att den skulle heta milominmilo, efter min son som ju heter just Milo (efter någon snygging i Heroes, mosters påhitt faktiskt).
När jag väl kommit så långt, så skulle jag välja design på sidan och valde såklart SVART! kände mig inte riktigt nöjd med valet (hallelulija) och klickade mig igenom alla alternativ ända tills den rosa dök upp. Då såg jag att det högst upp på sidan, alldeles intill namnet fanns två stycken hjärtan. Åh, då var det klart! för det är ju precis det han är min Milo, mitt hjärta. Så då kunde jag inte välja något annat helt enkelt, det var ett tecken.

Milo är 7 månader och såklart världens underbaraste lilla kille. Han är mörk precis som mamma och pappa och har sjukt långa ögonfransar (efter pappa tyvärr) och är nästan alltid glad (måste vara efter mamma, ha ha).
Nu vet jag att alla inte är intresserade av förlossningshistorier, men för er som är det så måste jag bara berätta om dagen då han föddes.

Milo var enligt barnmorskan beräknad till den 9:e maj 2008. Fast jag hade hela tiden på känn att han skulle komma tidigare å lite synsk som jag är så fick jag rätt. Torsdag den 25:e april satt vi hemma, jag och sambon. Jag hade haft en grymt bra graviditet utan minsta lilla besvär, nåja om man inte räknar med prinskorvarna jag hade till fingrar och tår de sista veckorna.. men det var nästan så att jag var besviken över att jag inte hade den minsta lilla åkomma. Kände mig dock lite trött i ryggen på slutet och på kvällen så la jag huvudet på sniskan, log snällt, blinkade lite och bad sambon om en ryggmassage. Jag vet att det sägs att man inte ska massera  ryggslutet när man är gravid, att det kan sätta igång det hela, men nu var det ju så nära å det var ju sååå skönt.

På morgonen dan därpå hade jag ett bokat möte på banken. Jag vaknade som vanligt, duschade, klädde på mig, åt frukost och tog sen en promenad till banken med min hydda. Halvvägs känner jag att det blir blött i brallorna å tänker: SHIT! jag kissar på mig. Jag går lite till, samtidigt som jag försöker knipa igen, men det bara fortsätter att sippra där nere. Jag slås då av tanken att det faktiskt kan vara vattnet som gått. Ringer då sambon på jobbet och säger lite lättsamt att jag tror att vattnet KANSKE gått, eller att jag eventuellt kissat på mig. Han blir såklart supernervös å halvt skriker: vad ska jag göra!!??? näe, ta`t lugnt du, säger jag. Jag går ner på toa och kollar å så ringer jag tillbax till dig sen. Aha, tack för den du! från den stunden så tror inte jag att han gjorde så mycket vettigt mer på jobbet :O)

Jag gick iaf in på en toalett och kunde konstatera att jag var sjöblöt (tur att jag hade en lång tunika på mig OCH byxor).
Barnmorskan hade lite fnissande sagt under föräldrakursen att fostervatten luktar lite som sperma och efter en snabb inandning kunde jag skriva under på det. Jag preppar  trosorna full med pappersservetter å tänker att vad f-n gör jag nu? jag ringer förlossningen och förklarar läget, att jag var sjöblöt men inte en tillstymmelse till värk nånstans. Dom ber mig åka in inom två timmar för kontroll. Jaha å nu då? sneglar på klockan och inser att jag faktiskt hinner gå på bankmötet  innan. Så dyngsur mellan bena kliver jag inpå Swedbank och ber banktanten om att skynda lite eftersom jag troligtvis ska föda barn närsomhelst. Stackarn får såklart tokpanik å springer runt med papper och pennor. Avböjer lite lätt hennes invit om att sätta mig ner på stolen...

Väl klar på banken (som gick asfort) gick jag hem, hämtade bilen och åkte till Danderyd för kontroll och där hittade jag sen även en nervös å lite smått förvirrad sambo oxå.
Kontrollen visade mycket riktigt fostervatten så vi fick en tid för igångsättning på söndagmorgon klockan 09:00.
Kanon tänkte vi, nu vet vi ju när det blir. Nu kan vi planera i lugn och ro å hinner göra det vi tänkt. Så vi åker in till stan, jag springer runt i Ringens köpcentrum så att fötterna värker i alldeles för många timmar. Väl hemma är jag så trött så jag knappt orkar stå.
Klockan tio går jag och lägger mig i sängen och klockan halv elva kommer första känningen. Känns lite som mensvärk light. Tror för ett tag att jag inbillat mig, vi har ju fått tid, vi ska ju ha barn på söndag! svär å förbannar mig när jag en halvtimme senare står lutad mot hallväggen å flåsar: VAR DET SÅ J-A SVÅRT ATT BARA GÅ HEM Å TA DET LUGNT IDAG!!??

Jag har ju läst allt som går att läsa om förlossningar och barnafödande så jag var ju nästintill fullärd. Men ändå så slår det mig som en smäll på käften att det började göra SÅ ONT SÅ FORT. Man hade ju liksom läst att det skulle börja lite som mensvärk å sen bli värre och värre.
Nähe, nu började det som mensvärk å sen var det värre. Det hoppade liksom över mittpartiet.
Efter fyra timmars stånkade hemma, ett antal samtal till förlossningen, vetekuddar, duschar, alvedon och en sambo som tänker åka in till BB själv, sätter jag mig slutligen i bilen.
Min stackars sambo! han frågar snällt om det går bra där i baksätet och jag snäser tillbaka att han bara ska vara tyst å köra.

Framme vid BB parkeringen far  en sjuk tanke genom mitt huvud. Jag ser en annan bil parkera brevid oss och ut hoppar en minst lika gravid kvinna och hennes, antar jag, man. Jag får panik! den kvinnan kommer att sno den sista platsen på BB, MIN plats! å så kommer jag bli skickad till Södertälje eller någon annan avlägsen ort. Jag grabbar tag i mina skor (fick aldrig på mig dom) och praktiskt taget springer fram mot förlossningen. Min sambo tittar lite fundersamt å ropar på mig, men inser väl att det inte är någon idè. Nu i efterhand förstår jag ju såklart att dom ju väntade på att vi skulle komma, vi hade ju trots allt ringt å sagt det säkert 20 gånger sen klockan elva på kvällen.

Inne i förlossningsrummet får jag lägga mig ner med allehanda slangar å prylar å då sätter en 12 timmar lång procedur fart. Det är lustgas (å så härligt!), Epidural (guds gåva till kvinnan), pallar, stolar, benstöd, knästående, liggande, sittande, lavemang (japp, numera kan jag göra nästan vad som helst inför publik).
Åtta timmar av dessa satt jag på en stol och läste och käkade Twix, tack vare Epiduralen.
18 minuter över tre, lördag den 26:e april kom äntligen vår lilla Milo ut. Vilken kille! han var så fin, trots det lite ailien lika huvudet, den blå färgen och allt kladdet.
Jag fick ganska snabbt åka in på operation, då moderkakorna (hade två!) inte lossnade så då fick en smått nervös Pappa 40 långa minuter ensam med sin son. Det var nog de läskigaste 40 minutrarna han varit med om, men ändå.