Födelsedag och att vara mamma
Idag är dagen då jag fyller 29.
29! det är ju det året som är innan det då man blir "gammal" . Så har jag iaf alltid tänkt när jag var yngre. 30 var liksom jätte gammalt, då var man vuxen å hade barn, villa, Volvo och vovve. Det visste ju alla att det var så det var. Å nu är man nästan där...
Det konstiga är att jag alltid känt mig så otroligt liten och ung. Kanske beror det på att jag har och har haft mycket kompisar som varit iaf året äldre än mig, plus att jag fyller så sent så att alla andra redan blivit ett år äldre när det är min tur. Så har det varit tills jag träffade min sambo som är född på 80-talet. Egentligen är han bara 5 månader yngre än mig men ändå. Jag kommer ihåg att jag hade nästintill dödsångest över det när vi träffades. Jag har alltid haft lite nåja över att killen ska vara äldre än tjejen, varför vet jag inte. Eftersom jag inte visste i princip något om min sambo när vi träffades (och det jag fått veta under kvällen hade jag "glömt"). Mina minnen var väääldigt vaga, sträckte sig ungefär till vältränade armar med tatuering, mörk och mohikanfrilla. Ja, så när vi väl började prata i telefon så tog det mig två veckor innan jag vågade fråga hur gammal han var. Till saken hör att vi träffades på ett ställe med "inte så hög åldersgräns", så jag sa direkt att om han är under 23 då tänker jag aldrig mer ringa honom. Jag och min kompis satt och försökte räkna ut hur gammal han var med hjälp av den lilla informationen jag fått: ja han har gått ut gymnasiet, det betyder att han är iaf 18, sen så sa han att han varit i Kosovo två vändor så då är han minst 20 och sen hade han jobbat som snickare ett tag, ja men då måste han vara minst 21-22. Men det var ju inte tillräckligt, så när han väl klämde ur sig att han var 24 (vilket jag oxå var då) så drog jag en lättnadens suck, varpå han skrämt klämmer ur sig: men hur gammal e DU? vet än idag inte om han var rädd för att jag skulle svara 17 eller 42... :O)
När min sambo fyllde 25, var vi på en restaurang här i "hålan". Det var jag och en massa av hans kompisar. Mitt i middagen så utbrister plötsligt en av killarna i sällskapet att "Heidi har du tänkt på att du är äldst här vid bordet". Jag började se mig omkring och ja ta mig 17, så var det. Det hade nog aldrig hänt förut, men inte ens då kände jag mig speciellt gammal.
Det är intressant hur att bli mamma kan förändra en totalt. Jag har ju hört andra säga det förut, men aldrig riktigt fattat vad dom menar. Men varje dag så upptäcker jag nya saker, saker som t ex förut betytt mycket men som idag inte spelar någon roll. Bara en sån sak som att fylla år. Ens födelsedag har alltid, iaf för mig, varit något speciellt. Man är alltid lite pirrig kvällen innan, har svårt att sova och sen på självaste dagen, ja då går man runt å känner sig lite speciell. Men idag (och igår kväll) så infann sig inte den där känslan. Jätte konstigt, den har ju liksom varit där hela mitt liv, varje år samma dag, men nu var den borta. Det var inte sorgligt eller så, men jag funderade lite kring detta och kom fram till att det måste vara så att det nu finns något i livet som är SÅ STORT och som betyder mer än alla födelsedagar och paket i hela värledn och det tar liksom lite udden av allt annat "mindre väsentligt". Så måste det helt enkelt vara!
En annan sak som dock är lite sorglig (för mig alltså) är att jag inte är en pyssel-mamma. Jag vill så gärna vara en sån som gör julpyssel, påskpyssel, midsommarpyssel osv. Näe, jag är nog mer en lek-mamma, en sån som skriker högre än barnen i pulkabacken och som skulle kunna hänga upp o ner i träd och å gunga skithögt. Det är ju iofs bra å kul, men jag saknar pysslet.
Jag har en kompis som är så j-a pysslig så man kan bli irriterad (läs: avis). Hon gör egna kuddar, syr kläder, gör egna babygym osv. Vad jag än säger att jag nog ska köpa, svarar hon med att det håller hon på att sy, eller det håller hon på att svetsa ihop hemma i garaget.
När jag tänker efter så har jag nog alltid varit sån. Jag minns att på syslöjden (och trä för den delen) så ville jag alltid göra såna garnbollar som man gjorde genom att linda garn runt en rund kartongbit. Det var nog för att det gick snabbt, man fick ett snabbt resultat. Jag har liksom inte tålamod att sitta å sy ett par jeans som tar huuur lång tid som helst. Trots det sydde jag ett par vita en gång minns jag, men dom kan inte varit så vackra. När det tar för lång tid så börjar jag slarva å då blir det en liten söm här å en där osv.
Minns att mamma sagt någon gång att jag på lågstadiet räknade igenom en mattebok mega fort, bara det att två tredjedelar av svaren var fel så jag fick göra om allt. Jag ville bli klar så jag kunde sprida min kunskap å hjälpa andra i klassen, ha ha, man kan ju hoppas att jag inte hann hjälpa så många.
Ja nu är jag iallafall 29 år fyllda och kan börja fundera på vad jag ska hitta på nästa år då jag fyller 30. Måste ju ordna kalas då för det gillar jag, men det är en annan historia som vi kan ta en annan gång. Nu ska jag äta tårta å med det alltså inget bättring i sockerintaget idag heller.Fast idag räknas inte å ska ändå förgylla dagen med ett aerobicpass.
hej då!
29! det är ju det året som är innan det då man blir "gammal" . Så har jag iaf alltid tänkt när jag var yngre. 30 var liksom jätte gammalt, då var man vuxen å hade barn, villa, Volvo och vovve. Det visste ju alla att det var så det var. Å nu är man nästan där...
Det konstiga är att jag alltid känt mig så otroligt liten och ung. Kanske beror det på att jag har och har haft mycket kompisar som varit iaf året äldre än mig, plus att jag fyller så sent så att alla andra redan blivit ett år äldre när det är min tur. Så har det varit tills jag träffade min sambo som är född på 80-talet. Egentligen är han bara 5 månader yngre än mig men ändå. Jag kommer ihåg att jag hade nästintill dödsångest över det när vi träffades. Jag har alltid haft lite nåja över att killen ska vara äldre än tjejen, varför vet jag inte. Eftersom jag inte visste i princip något om min sambo när vi träffades (och det jag fått veta under kvällen hade jag "glömt"). Mina minnen var väääldigt vaga, sträckte sig ungefär till vältränade armar med tatuering, mörk och mohikanfrilla. Ja, så när vi väl började prata i telefon så tog det mig två veckor innan jag vågade fråga hur gammal han var. Till saken hör att vi träffades på ett ställe med "inte så hög åldersgräns", så jag sa direkt att om han är under 23 då tänker jag aldrig mer ringa honom. Jag och min kompis satt och försökte räkna ut hur gammal han var med hjälp av den lilla informationen jag fått: ja han har gått ut gymnasiet, det betyder att han är iaf 18, sen så sa han att han varit i Kosovo två vändor så då är han minst 20 och sen hade han jobbat som snickare ett tag, ja men då måste han vara minst 21-22. Men det var ju inte tillräckligt, så när han väl klämde ur sig att han var 24 (vilket jag oxå var då) så drog jag en lättnadens suck, varpå han skrämt klämmer ur sig: men hur gammal e DU? vet än idag inte om han var rädd för att jag skulle svara 17 eller 42... :O)
När min sambo fyllde 25, var vi på en restaurang här i "hålan". Det var jag och en massa av hans kompisar. Mitt i middagen så utbrister plötsligt en av killarna i sällskapet att "Heidi har du tänkt på att du är äldst här vid bordet". Jag började se mig omkring och ja ta mig 17, så var det. Det hade nog aldrig hänt förut, men inte ens då kände jag mig speciellt gammal.
Det är intressant hur att bli mamma kan förändra en totalt. Jag har ju hört andra säga det förut, men aldrig riktigt fattat vad dom menar. Men varje dag så upptäcker jag nya saker, saker som t ex förut betytt mycket men som idag inte spelar någon roll. Bara en sån sak som att fylla år. Ens födelsedag har alltid, iaf för mig, varit något speciellt. Man är alltid lite pirrig kvällen innan, har svårt att sova och sen på självaste dagen, ja då går man runt å känner sig lite speciell. Men idag (och igår kväll) så infann sig inte den där känslan. Jätte konstigt, den har ju liksom varit där hela mitt liv, varje år samma dag, men nu var den borta. Det var inte sorgligt eller så, men jag funderade lite kring detta och kom fram till att det måste vara så att det nu finns något i livet som är SÅ STORT och som betyder mer än alla födelsedagar och paket i hela värledn och det tar liksom lite udden av allt annat "mindre väsentligt". Så måste det helt enkelt vara!
En annan sak som dock är lite sorglig (för mig alltså) är att jag inte är en pyssel-mamma. Jag vill så gärna vara en sån som gör julpyssel, påskpyssel, midsommarpyssel osv. Näe, jag är nog mer en lek-mamma, en sån som skriker högre än barnen i pulkabacken och som skulle kunna hänga upp o ner i träd och å gunga skithögt. Det är ju iofs bra å kul, men jag saknar pysslet.
Jag har en kompis som är så j-a pysslig så man kan bli irriterad (läs: avis). Hon gör egna kuddar, syr kläder, gör egna babygym osv. Vad jag än säger att jag nog ska köpa, svarar hon med att det håller hon på att sy, eller det håller hon på att svetsa ihop hemma i garaget.
När jag tänker efter så har jag nog alltid varit sån. Jag minns att på syslöjden (och trä för den delen) så ville jag alltid göra såna garnbollar som man gjorde genom att linda garn runt en rund kartongbit. Det var nog för att det gick snabbt, man fick ett snabbt resultat. Jag har liksom inte tålamod att sitta å sy ett par jeans som tar huuur lång tid som helst. Trots det sydde jag ett par vita en gång minns jag, men dom kan inte varit så vackra. När det tar för lång tid så börjar jag slarva å då blir det en liten söm här å en där osv.
Minns att mamma sagt någon gång att jag på lågstadiet räknade igenom en mattebok mega fort, bara det att två tredjedelar av svaren var fel så jag fick göra om allt. Jag ville bli klar så jag kunde sprida min kunskap å hjälpa andra i klassen, ha ha, man kan ju hoppas att jag inte hann hjälpa så många.
Ja nu är jag iallafall 29 år fyllda och kan börja fundera på vad jag ska hitta på nästa år då jag fyller 30. Måste ju ordna kalas då för det gillar jag, men det är en annan historia som vi kan ta en annan gång. Nu ska jag äta tårta å med det alltså inget bättring i sockerintaget idag heller.Fast idag räknas inte å ska ändå förgylla dagen med ett aerobicpass.
hej då!
Kommentarer
Trackback
